Ett litet tillägg till inlägget om självkänsla

Jag skrev du ett långt inlägg om självkänsla här om dagen. Jag har funderat lite grann och kommit fram till ännu en sak:
Om man tänker sig att det är en riktig teater/film så är det ju rollfiguren man ser huvudsakligen, men man kan ju fortfarande se skådespelaren bakom. Och när man väl börjat tycka om själva skådespelaren så spelar det inte så stor roll vad skådespelaren sedan väljer för roller att spela. Det är ju skådespelaren man tycker om - inte rollfiguren.

Att vara sig själv

Jag är en sådan som tänker och filosoferar ganska mycket. Inte om livets mening och sådär, men om saker som dyker upp i mitt liv. Kanske snappar jag upp någonting som någon säger på tunnelbanan eller så kanske jag läser någonting i metro på väg till skolan som jag ifrågasätter eller vidareutvecklar.

Här om dagen hade jag en liten diskussion med en av mina kompisar. Vi kom in på det här med att "vara sig själv". Då sa hon någonting som fått mig att tänka efter: "Ingen är sig själv i högstadiet".
Jag tror inte att det är så. Jag ser på det såhär:
Högstadiet är som en teaterpjäs. I början väljer alla en roll att ta på sig. En som är lätt att spela men inte sticker ut så mycket eller en som är lite svårare att spela men som kan ge skådespelaren uppmärksamhet om den klarar av rollen. Sedan finns det ett tredje alternativ: Improvisationen. Den kräver självförtroende och mod. Det är det man brukar kalla "att vara sig själv". Då gör och säger man det som känns naturligast och omgivningen hjälper till att utveckla rollen. Men det som egentligen utvecklas då är skådespelaren. När man improviserar är det man själv som agerar, inte rollfiguren. Och i och med det utvecklas man som person. När pjäsen är slut och ridån går ner (eller i det här fallet är det högstadiet man går ut) har skådespelaren utvecklats och är nu mer säker med sig själv. Man vet att man kommer fortsätta att utvecklas, men endast bygga på det man har. Man har helt enkelt en grund att stå på inför nästa pjäs. Man är mer säker i sin improvisation och vet att man kommer att bli accepterad för sitt rätta jag.
Om man däremot valt en annan roll ser det helt annorlunda ut. Det kan vara lätt att fastna i rollen och börja tro att man är rollfiguren, trots att den i själva verket bara var någonting man tog på sig för att vara säker på att bli accepterad. Då fortsätter man att skådespela fast pjäsen är slut. I nästa pjäs spelar man fortfarande samma roll. Det kan se ut som en enklaste utvägen, men i slutändan förlorar man på det. När man väljer att ta på sig en karaktär äter den upp en inifrån och man tappar taget om sitt egentliga jag. Man förlorar grunden man byggt sig att stå på och får i stället klösa sig fast i den vingliga väggen för att inte helt mista sig själv. Det går att bygga upp grunden igen helt från början, men det är jobbigt och kan delvis kännas hopplöst. Men när man väl är klar har man en ny grund och ett nytt äkta jag med många erfarenheter bakom sig och förhoppningsvis förstånd nog att hålla sig kvar på den grunden.
I stället för att fortsätta spela kan man förstås ta av sig rollen i stället när pjäsen är slut och i nästa pjäs övergå till improvisation. Men det är också svårt. Då måste man börja om från början med det som den som improviserade från början redan har kommit långt med. Men man har i stället en rad erfarenheter från rollen man spelade som man kan ta med sig när man börjar improvisera. Det ger än en liten knuff och man kommer fort en liten bit på vägen.

Alltså: När man börjar högstadiet kan man själv välja om man vill vara sig själv eller inte. Om man skulle välja fel kan man alltid rätta till det, men det kräver viljestyrka och uthållighet.
Det kanske i grunden handlar om att hitta en roll som man trivs med?

Hur tänker ni?

With a wide smile you can handle anything

Hejsan! Jag känner mig ovanligt pigg och glad idag, och jag är nästan färdigfixad förutom håret. Jag älskar när man har bra dagar, jag känner mig superfräsch!


Mardrömmar i natt


Jag blev så frusen ett tag när jag satt och pluggade att jag blev tvungen att sätta på mig både mössa och halsduk, samt värma en stor kopp saft i mikron. Egentligen är det ju bäst att dricka te när man fryser, men ärligt talat är jag inte speciellt förtjust i te alls (förutom mormors svartvinbärs-te) och saft fungerar nästan lika bra.
Det är ganska konstigt hur jag började frysa helt plötsligt trots att det är ganska varmt här inne, men förmodligen är det bara ett symtom av pluggdepression.
Jag har gett upp pluggandet vid det här laget, och sitter nu i soffan med mössa på huvudet, halsduk runt halsen, katt i knät och datorn bredvid mig. Det får gå som det går på förhören i morgon, jag har gjort så gott jag kan.
Jag kommer bombsäkert drömma mardrömmar om min NO-lärare som står och skriker ut grundämnen så att det ekar (ni vet sånt där mardrömms-eko som ger en kalla kårar).

Komplimanger på spegeln

Ibland kan det vara svårt att acceptera sig själv som man är. I stället för att se sina goda sidor ser man bara bristerna.
Ibland är det så för mig också, och därför har jag satt upp små lappar på min spegel där jag skrivit saker som jag tycker om med mitt utséente. Förhoppningsvis kommer det fyllas på med fler lappar så småningom.
Över de små lapparna har jag också fäst en lapp som klassen gjorde i femman, där alla hade en lapp på ryggen och de andra skulle skriva någonting bra om personen på lappen.


Att ha drömmar

Jag vill bli journalist. Fast jag kan inte säga att jag alltid velat jobba med att skriva, på dagis ville jag bli astronaut och balettdansös. Men ända sedan jag lärde mig skriva har jag velat jobba med det. Först ville jag bli författare, men sedan några år tillbaka är det journalistyrket som intresserar mig mest. Nu kanske ni tänker att jag är för ung för att ha bestämt mig för vad jag vill bli, att jag inte ska ha för höga ambitioner och bara koncentrera mig på att klara skolan. Och visst, jag kanske ändrar mig och vill bli någonting annat. Men jag tycker det är skönt att veta vad jag vill bli. Jag blir lycklig av mina drömmar. Av att sträva mot någonting, som jag vet att jag kommer kunna uppnå på något sätt, även om det inte blir på det sättet jag tänkt mig. Mina ambitioner får mig att kunna jobba på bättre i skolan. När jag känner att jag arbetar för något, och inte bara ”därför att”.

Jag tror att det är bra att ha drömmar och ambitioner. Något att sträva mot. Jag menar inte på något sätt att det är fel att inte veta vad man vill bli. En del människor vet det inte förrän det är i medelåldern. Vissa mår säkert bra av att bara leva i nuet och vara här och nu. Men jag personligen mår bra av att ha ett mål och en dröm som får mig att vela kämpa på och att orka även när det tar emot.

Jag säger inte heller att jag inte lever i nuet. Jag säger bara att mina drömmar och mål hjälper mig att ta mig vidare i livet och inte bara stå och trampa på ett och samma ställe. De hjälper mig att vara lycklig.


Tillbaka till vardagen

Hej svej! Idag ska vi plocka bort julen. Tråkigt, jag har knappt vant mig vid att granen står på sin plats. Nu går vi liksom tillbaka till vardagen på ett helt annat sätt än när skolan började. Men jag tror ändå att det för med sig någonting positivt. Jag själv tänker försöka fota mera utomhus i takt med att det blir ljusare och jag fortsätter mig att jobba på i skolan. Jag ska liksom få in det i vardagen på ett nytt sätt, om ni förstår vad jag menar?


Jag är emot bilder tagna i speglar med blixt


Nej, jag kan väl inte säga att jag är direkt emot det, vissa lyckas faktiskt få det att se bra ut. Men det jag menar är när vissa bloggare lägger in outfit-bilder tagna i smutsiga speglar där man inte ens ser kläderna, utan bara en stor ljusfläck som döljer ansiktet. Jag vill i alla fall se den som bloggar. Jag vill ha ett ansikte på bloggaren, veta vem det är jag läser. Och på outfitbilder är det ju en fördel om man kan se outfiten. Ofta när man tar med blixt i speglar så blir allt annat än blixten så mörkt att det liksom försvinner.
Det är något som kan få mig att inte tycka om en annars bra blogg. Om man ska ha dagens outfit så ska man helst använda självutlösaren.

Det var min åsikt.

Självkänsla

Hej allihopa! Har ni haft en bra dag? Själv har jag det. Eller, alla dagar har ju sina små brister, men det gäller ju att se det goda i allting.
Just nu ligger jag på mage i soffan, med min underbara ljusrosa morgonrock och är nyduschad. Jag tycker att det är jättehärligt att vara helt osminkad och oberoende av utseende, så som det är hemma på kvällen. Tyvärr så känner man sig inte lika oberoende av utseende i skolan. Då behöver man smink för att känna sig trygg, gärna smycken också. Det är så för mig, och jag vet att det är så för många andra. Ja, det finns självklart folk som går helt osminkade till skolan, men de är få.
Jag tycker att det är synd att det är så. Människorna borde vara med stolta över sig själva, så som de är. "Det ska jag säga" tänker ni kanske nu. Jag som nyss sa att jag inte kan gå till skolan utan smink. Men det är ingenting jag är stolt över. Jag hade jättegärna velat kunna gå osminkad in public, men min självkänsla tillåter inte det. Jag avundas de som kan gå osminkade utan att skämmas över hur de ser ut. Alla har ju finnar, pormaskar eller blämmor. Det hör till tonåren. Det handlar bara om att våga stå för det.
En enda gång gick jag till skolan med bara jättelite mascara, varken concealer eller puder. Då kände jag mig ful. På lunchen fick jag kommentaren "har inte du något smink idag, Siri?". "Jo, lite" svarade jag. "Vad spelar det för roll, fittnylle" tänkte jag. Det är väl egentligen ingen taskig sak att säga, att fråga om någon har smink. Men sättet det sades på fick mig att känna mig otillräcklig, ful. Det ska inte vara så! Man ska vara nöjd med hur man är, inte hur man vill vara.
Men, ja, jag tycker att det är jättefint med smink. Det förnekar jag inte. Jag tycker att det är helt ok att sminka sig, jag själv sminkar mig ju. Jag tycker att det får mig att se bättre ut, det får mig att känna mig snygg. Det får mig att få bättre självförtroende.
Självförtroende och självkänsla är inte samma sak. Man kan ha hur bra självförtroende som helst, men ingen självkänsla, och vice versa. De flesta med jättebra självförtroende är egentligen osäkra, och saknar självkänsla.

Här är en bild på mig, helt osminkad. Ja, bilden visar bara halva mitt ansikte, men det är en bit på väg, eller hur? Stå på er, tjejer!

Våga prata om dina känslor!



Nu i början av högstadiet får man genast ta ganska mycket mer ansvar än tidigare. Skolan blir tuffare och man går igenom en stor förändring både psykiskt och fysiskt. Man börjar kliva allt närmare vuxenlivet och tankar om framtiden surrar i huvudet nästan konstant.
Jag tycker att man pratar allt för lite om pressen ungdomar känner under tonåren. Jag vet att många upplever den tidiga tonåren jobbig, jag gör det själv. Men ingen pratar om det, alla håller inne med sina tankar och lådsas som ingenting. Jag är säker på att om man bara pratade om det och fick känna att man inte var ensam om sina känslor så skulle man förstå varandra så mycket bättre – och kunna gå igenom dessa jobbiga perioder tillsammans. Det är klart att inte alla känner så, men jag är definitivt inte ensam om att känna press inför framtiden.
Men jag vet att livet går vidare. Vilken väg man än tar, om det blir den man tänkt eller inte, så löser det sig. Det finns många vägar till målet. Om man verkligen vill, och gör sitt bästa – då når man sitt mål, vilken väg man än tar dit!

prata om dina känslor – kanske inte med alla, men med någon som du känner förstår dig. Och ge inte upp hoppet.

Den här lappen...

... hänger i min port.

Hm, vad är en ulning?

Vad taskig jag varit!

Vet ni vad, i går kväll när jag stog och borstade tänderna tänkte jag fråga mamma och pappa en lite korkad fråga. Och genast dök det svar jag skulle ha gett upp i huvudet. Något ironiskt som skulle fått den som frågade att känna sig dum. Det slog mig hur jag ofta svarar så. Om någon frågar typ "ska man använda den här eller?" kan jag svara "nää, du ska använda en gigantisk alien". Om någon hade svarat mig så hade jag kännt mig korkad som attan.
Så, jag säger nu till alla som jag varit taskig mot utan att ha tänkt på det, förlåt! Jag ska bättra mig!
Från och med nu ska jag ge snälla svar.

Vem blir den nya Grynet?

Hej svejs alla små bananbåtar!
Är det nån av er som brukade kolla på Grynets Show förut när det gick?
– Vem då Grynet?
– Du vet hon med långt tåhår och sneakers?
– Nej?

– Men du vet, hon som blir kär i vem hon vill och inte tar nån skit?
– Hm...
– När levde du egentligen? På medeltiden? Har du aldrig hört talas om en galen tjej med prinsesskrona och svarta glasögon!?

– Jaså hoooon! Ja, men det är klart, hon var ju coolast i Sverige på sin tid!
– Tänkte väl det...

Jag tycker verkligen att det saknas någon som hon nu, som jag vara en bra förebild för unga (som jag typ). Grynet hann ha tre TV-shower, ge ut en bok och en DVD, men sedan bara försvann hon.

Vem blir den nya Grynet? Det är ju värsta vinnande konceptet ju. Nu när bloggarna regerar borde den nya Grynet se sin chans och visa sig för världen – i en blogg! Den skulle få tusentals läsare på nolltid, om den bara gjorde sitt jobb rätt. Det får ju inte vara en kopia, men en värdig efterträdare. Någon som kan representera de unga.

Mitt immunförsvar strejkar igen...

Jaa ni, här sitter jag med feber – igen! Ska det här aldrig ta slut? Det går inte en månad utan att jag har varit borta minst en dag från skolan. Vad är det med mitt immunförsvar egentligen? Antingen är det något genetiskt, men det borde det inte vara, för vad jag vet är alla i min släkt alltid friska och pigga som nötkärnor. Eller så är det mitt fel därför att jag rör mig för lite osv. osv... Men det vill jag inte tänka, palla träna liksom?

Visste ni förresten att stress kan påverka immunförsvaret? Det kan även brist på solljus, sömnbrist, övervikt mm.

Hm, något av detta som kan vara anledningen till mitt kassa immunförsvar? Omedveten stress? Sömnbrist, även om jag sover mer än de flesta jag känner? Det skulle vara brist på solljus i så fall, för det mesta är ju ljuskällan skolans lysrör/glödlampor eller dataskärmen. Anledningen är ju knappast övervikt i alla fall.

Har du något tips på vad jag kan göra för att förbättra mitt immunförsvar?

 

(GLÖM INTE ATT DELTA I DESIGNTÄVLINGEN!)


Hur socialt öppen är människan egentligen?

Något jag funderat på ett tag är hur social människan egentligen är. Ända sedan jag var 5-6 år har jag slagit på någon slags försvarsmekanism när jag mött en tjej i min ålder på stan. På något sätt säger hjärnan att hon är en rival och man försöker verka så cool som möjligt. Om man går med sina kompisar flamsar man lite extra för att visa att man är cool, respekterad och helt enkelt är "någon". Det är som om man vill försvara sitt revir, sin status. Och människan som påstår att hon är så intelligent, social och öppen. Dessa stämmer säkert på många sätt, men när det gäller den här försvarsmekanismen börjar jag ifrågasätta människans öppenhet. Visst, man vill försvara sin flock, men varför inte utöka flocken i stället? Där ifrågasätts även människans intelligens. Okej, jag är 13 år och vet inte vad jag talar om, visst, det gör jag kanske inte, men jag har fortfarande mina åsikter och funderingar.
Nu kanske du tänker "människan gör ju så mycket hemskt, varför uppmärksamma denna lilla obetydliga detalj?". Ja, människan gör jättemycket grymma och hemska saker, då man kan ifrågasätta människans intelligens och godhet över huvud taget, men allt detta är redan så uppmärksammat! Varför inte lägga lite vikt på det lilla som ingen har tänkt på? Det som jag personligen kan uttrycka mig om?

Oj, nu blev det här en jättekonstig text, det blir ofta så när jag skriver om saker som får det att plinga i mitt huvud. Jag antar i alla fall att många känner igen sig i den där försvarsmekanismen.

Varför skrämma folket mer än nödvändigt?

God morgon bloggosfären!
Jag är sjukanmäld i dag, alla dessa virus som kommer när skolan börjar... Det är ganska många som blivit sjuka under dessa första skolveckor.
Fast det är faktiskt ganska skönt, man kan sitta i sängen och halvsova hela dagen och tycka lite synd om sig själv. Ska väl fixa ett stort glas med någon kall saftblandning senare, och jag kanske sätter på någon film. Jag tror inte att jag har feber, men jag känner mig inte frisk alls, huvudvärk och så. Förhoppningsvis inte svininfluensan då... ingen jag känner har fått det (vad jag vet) men det är ju så mycket snack om den nu. Det blir ju helt hysteriskt. Alla dessa löpsedlar, "så skyddar du dig mot svininfluensan", "flera svenskar döda i svininfluensan", "vaccinet mot svininfluensan kommer för sent"... det är ju helt sjukt! Visst, det är en ny influensa, men man dör inte efter 45 minuter.
Jag sitter förresten vid mammas dator, så jag kan inte sätta in någon bild. Kram på er, hoppas ni mår bättre än jag.

RSS 2.0